banner_6.jpg
 
 

7-Nuckoe-bild-VII.jpg

Nuckö

 
 

8-Nuckoe-bild-VIII.jpg

Nuckö

 

5-Ormsoe-bild-V.jpg

Ormsö

 

6-Ormsoe-bild-VI.jpg

Ormsö

 

4-Ormsoe-bild-IV.jpg

Ormsö

 

1-Runoe-bild-1.jpg

Runö

 

2-Runoe-bild-II.jpg

Runö

 

10-Wichterpal-Raagoe-bild-X.jpg

Vipal - Rågö

 

9-Wichterpal-Raagoe-bild-IX.jpg

Vipal - Rågö

 

3-Dagoe-bild-III.jpg

Dagö

 

Estlandssvenskarna

Text av Göte Brunberg Rickul/Nuckö Hembygdsförening

Sedan 1200-talet - och kanske ännu tidigare - har det i det nuvarande Estlands kusttrakter och på de större öarna bott en svensktalande bondebefolkning, "estlandssvenskarna". Befolkningen hade sin största utbredning under 14- och 1500-talen. I mitten av 1600-talet var antalet estlandssvenskar cirka 10 000, och de utgjorde då 2-3 procent av det dåtida Estlands befolkning. På 1940-talet var antalet cirka 9 000. Av dem flyttade cirka 8 000 över till Sverige i flyktbåtar och genom organiserade transporter under andra världskrigets sista år. På 1900-talet levde den övervägande delen av svenskarna i ett fåtal områden, där de utgjorde en majoritet av befolkningen: öarna Runö, Ormsö, Stora och Lilla Rågö samt kommunerna Nuckö och Rickul på fastlandet. Dessutom bodde ett stort antal estlandssvenskar i Reval/Tallinn.

1. Etablerandet av estlandssvenska boplatser

Enligt historisk forskning har invandringen av svenskar till Estland varit förknippad med att landet under 1210- och 1220-talen erövrades av tyska korsriddare och danskar och dess urbefolkning, esterna, kristnades. En betydande del av norra Estland föll i danskarnas händer. Tyskarna kom att äga Estlands västra fastlandsdel, Vik (ungefär det område som idag är det estniska länet Läänemaa) med staden Hapsal, och öarna, bland dem Ösel och Dagö, utanför kusten. På 1230-talet sammanfördes de tyska områdena till biskopsstiftet Ösel-Vik. Politiskt delades området upp mellan biskopen över Ösel-Vik och Tyska orden. År 1346 såldes det danska området till Tyska orden, som därefter kom att behärska området i mer än två hundra år.

Den estniska urbefolkningen var i första hand jordbrukare och hade inte i någon större utsträckning bosatt sig i de karga kustområdena. De nya markägarna såg en möjlighet till nya inkomster genom en invandring till dessa områden av fiskare och boskapsskötare från andra länder än Estland. Genom etablerandet av en bofast kustbefolkning skulle man säkra tillgången av fisk till de för katolikerna så viktiga fasteperioderna. Man ville kanske också ha ett mer "pålitligt" folk än de nyligen kristnade esterna som bosättare i dessa för sjöfarten till Finska viken så viktiga områden.

Uppgifterna om när invandringen av svenskar påbörjades och varifrån de kom är knapphändiga. I svenska källor finns inga uppgifter om denna emigrationsrörelse. Det är troligt att invandringen började samtidigt som den svenska invandringen till Finland under 1200-talet andra hälft, efter det att delar av Finland hade erövrats av svenskarna. En del av invandrarna till Estland kom antagligen från Gotland och den svenska ostkusten och andra kom från de svenska bosättningarna på Finlands sydkust. Den tidigaste källan där det talas om svenskar i Estland är Hapsals stadsrätt från 1294. Där nämns, förutom svenskarna i Hapsal, att det även finns svenskar i Ösel-Vik.

Denna första invandringsfas under 1200-talets slut var antagligen inte speciellt omfattande, eftersom den inte nämns i några källor. Invandringen blev troligen mer intensiv på 1340-talet, efter det att esternas uppror 1343-1345 mot tyskar och danskar hade slagits ned efter blodiga strider. Upproret fick till följd att esternas rättsliga ställning försämrades och att gårdar och hela byar kom att ligga öde. Det låg i makthavarnas intresse att åter befolka de ödelagda områdena, även med människor från andra länder än Estland.

Från 1345 finns två köpeavtal där svenskar förvärvar mark i Estland. I det ena säljer Heyno Wredenbecke sitt gods Laydes till tre svenskar och i det andra säljer abboten vid Padis kloster Stora Rågö till fem svenskar för 34 marker silver.

Bebyggelsens omfattning

I mitten av 1500-talet gick de svenska bosättningarna i ett bälte från Runö i söder över Ösel och Dagö till de mindre öarna i nordvästra Estland och kustområdena innanför dessa. Det fortsatte sedan på nordkusten österut till Reval. Även på kusten öster om Reval fanns det spridda bosättningar. Bebyggelsens tyngdpunkt låg redan från början på öarna och kusttrakterna i västra och nordvästra Estland, och då speciellt inom det dåvarande biskopsstiftet Ösel-Viks gränser. Där bildade de svenska bosättningarna relativt vidsträckta områden, vilket förklarar att svenskheten blev så livskraftig just där.

Av central betydelse för att estlandssvenskarna skulle kunna överleva som folkgrupp var att de bevaradesin personliga frihet. Man talar om att de levde enligt "svensk rätt". De estniska bönderna förlorade under 1400-talet gradvis sina rättigheter för att till slut helt förlora sin rörelsefrihet och bli livegna. Om svenskar skulle kunna lockas att bosätta sig i Estland måste de få garantier att de inte skulle röna samma öde. I akter från början av 1500-talet fastslogs skriftligen svenskarnas rörelsefrihet, men med en viktig inskränkning: den gällde endast inom deras traditionella bosättningsområden. Om en svensk bosatte sig på en estnisk gård förlorade han sin frihet. På detta sätt skapades en skyddsmur för svenskhetens bestånd inom de större bosättningsområdena under de följande århundradena. Svenskarna hade inget intresse av att flytta till estniska områden och esterna hade över huvud taget ingen möjlighet att flytta.

De svenska bönderna var, i likhet med de estniska, arrendebönder hos jordägarna. Deras nyttjanderätt var dock friare och förmånligare än de estniska böndernas. Tack vare sin rörelsefrihet kunde de säga upp sitt hemman och flytta till en annan ort. Dock hade även jordägarna motsvarande rätt att säga upp bönderna, vilket de också utnyttjade på sina håll.

Boskapsskötseln hade större betydelse för de svenska än för de estniska bönderna. Detta återspeglade sig i att utskylderna för de svenska bönderna i hög grad var produkter av fiske och boskapsskötsel medan de för de estniska bönderna dominerades av jordbruksprodukter. Man kan vara ganska säker på att det är fråga om en svensk gård om man i ett dokument finner att en del av arrendet skall betalas i form av smör.

3. Den svenska tiden 1563-1709

Under 1500-talet upphörde i stort sett den svenska invandringen. År 1559 köpte Danmark biskopsdömet Ösel-Vik, där den större delen av de svenska bosättningarna låg. I nordiska sjuårskriget 1563-1570 erövrade Sverige Vik och Dagö, men därefter började ett långvarigt krig med Ryssland om dessa områden. Den svenska överhögheten tryggades först 1583 i ett fredsavtal med ryssarna. Därefter följde dock flera årtionden av krig och skärmytslingar som fortsatte ända fram till mitten av 1640-talet. Troligen förintade härjningar och farsoter mer än hälften av de svenska orterna och den svenska befolkningen (för den estniska befolkningen var det säkert ännu värre). Det dröjde ända till mitten av 1600-talet innan den svenska befolkningen åter nådde upp till samma antal som på 1560-talet.

Den svenska kronan blev nu ny ägare till området och de estniska och svenska bönderna blev kronobönder. Sverige hade emellertid tagit stora lån för att kunna föra sina krig och måste betala sina finansiärer och krigsherrar. I de erövrade provinserna på andra sidan Östersjön sålde man mark eller gav bort den som förläning. Denna process påbörjades på 1590-talet och var avslutad på 1620-talet. Den svenske adelsmannen Jakob Gabriel De la Gardie blev ägare till en stor del av svenskbygden genom att han köpte Hapsals slottslän och dessutom fick Dagö som täckning för lån till kronan.

På de mest bördiga markområdena inom svenskbygden, som tidigare hade brukats av bönderna, byggde de nya ägarna gods och lade markerna direkt under godsen. Bönderna tvingades att flytta iväg till annan mark. De tvingades också att betala mer i form av dagsverken till godsen och erlägga en större del av arrendet in natura än tidigare.

För godsherrarna var de svenska bönderna, som med hänvisning till gammal rätt försökte begränsa dagsverken och arrenden, naturligtvis till ett besvär. De skulle kastas ut eller tvingas att godta samma villkor som de estniska livegna. Det blev flera årtionden av rättsliga strider mellan bönderna och godsherrarna. Ett problem för svenskarna var att man inte generellt kunde hänvisa till någon gammal rätt som gällde för hela Estland utan var tvungen att ta striden område för område och gods för gods. Bevisbördan låg på böndernas sida - kunde de inte visa upp något gammalt privilegiebrev, så var deras sak ofta förlorad.

Efter Karl XI:s reduktion av godsen i Estland i slutet av 1680-talet blev de svenska bönderna återigen under ett par årtionden kronobönder. Därmed förbättrades dock inte deras rättsliga och ekonomiska situation i någon högre grad.

I slutet av den svenska tiden drabbades landet av en svår hungersnöd 1695-97 och en pestepidemi 1710-11. I de svenska bosättningsområdena dog i Nuckö socken två tredjedelar av befolkningen i pesten, på Runö fanns det endast kvar ett par dussin invånare, på Odensholm dog hela släkter ut.

Den estlandssvenska bebyggelsens och befolkningens historia under det svenska väldets dagar karakteriserades alltså av en hård kamp för tillvaron mot pest, hunger och förstörelse genom krig. Samtidigt stred estlandssvenskarna hela tiden ihärdigt för sina gamla fri- och rättigheter mot de allt de allt intensivare försöken att trycka ned dem till den estniske bondens rättsliga nivå.

4. Den ryska tiden 1710-1918

Efter det att Ryssland under det Stora nordiska kriget hade erövrat Estland 1710 återlämnades godsen till sina tidigare ägare. Estland blev ett guvernement i Tsarryssland med vidsträckt självstyrelse. Den balttyska adeln blev i praktiken landets härskare. Man talar om 1700-talet i Estland som "adelns århundrade". Förutom att vara markägare var godsherren ofta dessutom den lokala rättsinstansen. Av många bevarade dokument framgår estlandssvenskarnas fortsatta kamp för sina fri- och rättigheter. Bönderna klagade på sina godsherrar till tsaren och fick ofta medhåll i de rättsliga instanserna, men i många fall struntade godsägarna i detta. På många platser ogiltigförklarades den svenska rätten. På Dagö kastade godsherren Stenbock på Hohensholms gods 1781 ut sina bönder i den stora svenskbyn Röicks från godset. Cirka 1 200 personer tvingades att utvandra till ett område vid floden Dnjepr i Ukraina, där de grundade byn Gammalsvenskby. I och med detta fanns det endast kvar cirka 400 svenskar på Dagö och de assimilerades så småningom i den estniska befolkningen. Det fanns även stora motsättningar på Ormsö, där många generationer Stackelberg på godset Magnushov fick rykte om sig som bondeplågare.

De estniska böndernas livegenskap avskaffades i och med 1816 års bondelag. Denna lag ägde ingen tillämpning på de svenska bönderna, som ju redan tidigare ansågs vara "fria", och de hamnade på detta sätt i ett sämre läge än esterna. De estniska bönderna fick även kommunal självstyrelse och rätt till skolundervisning, rättigheter som inte kom svenskarna till del. Först med Estlands nya bondelag 1856 fick de svenska bönderna samma rättsliga ställning som de estniska. Enligt denna lag kunde godsen behålla den egna jorden och 1/6 av bondejorden för eget bruk, men resten av jorden måste arrenderas ut eller säljas till bönderna. Många bönder, både ester och svenskar, utnyttjade under 1800-talets sista årtionden möjligheten att friköpa sina gårdar från godsen. Med kommunallagen 1866 överfördes den lokala politiska makten från godsherrarna till av bönderna valda kommunstyrelser.

I och med bondelagen 1856 fick även svenskarna rätt till skolundervisning, men införandet gick trögt. Inom de svenska områdena hade man inte kunnat följa med i den ekonomiska och kulturella utveckling som skedde i Estland i övrigt. Man hade sjunkit ner i en ekonomisk och social misär, som visade sig i utbredd alkoholism och dåliga hygieniska förhållanden. För att försöka råda bot på situationen sände Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Stockholm 1873 två missionärer till Estland, T E Thorén till Nuckö och L J Österblom till Ormsö. Syftet var att de, förutom att vara frikyrkopredikanter, även skulle verka som folkbildare och lärare. Thorén grundade ett folkskollärarseminarium i Nuckö, där en rad begåvade bondpojkar utbildades till lärare. Österblom uträttade ett stort arbete på Ormsö för att förbättra såväl bildningsnivån som moralen och hygienen. En tråkig konsekvens av den frikyrkliga väckelserörelsen var att många gamla kulturtraditioner och folkseder betraktades som syndiga och därmed slocknade ut.

Under 1880-talet vidtog en alltmer djupgående russificering i de baltiska guvernementen, med målet att likrikta dem med Ryssland i språk, kultur och religion. Man propagerade hårt för övergång till statsreligionen, den grekisk-ortodoxa bekännelsen. Kampanjen fick inget större gehör i svenskbygderna, med undantag av på Ormsö där cirka 500 personer konverterade. De flesta återvände dock i början av 1900-talet till den lutheranska tron.

Försöken till förryskning gav drivkraft åt nationella rörelser hos både ester och svenskar. I de svenska bygderna startade man sockenbibliotek med böcker som införskaffades från Sverige. Under 1900-talets första år tog man också de första stegen för att skapa estlandssvenska tidningar och estlandssvenska organisationer. Dessa strävanden motarbetades av de ryska myndigheterna, men 1909 fick man tillstånd att bilda föreningen "Svenska Odlingens Vänner" (SOV). Föreningen lyckades genom spridning och fördjupande av utbildningen utveckla estlandssvenskarnas nationella medvetande och stimulera till samarbete mellan de olika bygderna. Estlandssvenskarna hade tidigare sett sig själva som "ormsöbor" eller "nucköbor" och inte som "estlandssvenskar".

5. Estniska republikens tid 1918-1940

Estlands självständighet 1918 påverkade även estlandssvenskarnas situation. Redan 1917 hade estlandssvenskarna bildat sin första politiska organisation, "Det Svenska Folkförbundet i Östersjöprovinserna", som 1918 gav ut det första numret av tidskriften "Kustbon". 1920 års grundlag garanterade estlandssvenskarna rätt att hålla svenska skolor och att vända sig till ämbetsverken på sitt modersmål. De fick även svenskspråkig kommunal självstyrelse på de orter där de var i majoritet. Minoritetsfolken fick folksekreterare i utbildningsministeriet med uppgift att bevaka minoritetens kulturella intressen. Estlandssvensk folksekreterare, och aktivt verksam inom det estlandssvenska kulturlivet, var Nikolaus Blees. Den tongivande estlandssvenska politikern var Hans Pöhl, som i flera omgångar satt i riksdagen. Efter Pöhls död övertogs hans riksdagsplats av Mathias Westerblom.

Med lagen om kulturautonomi 1925 fick varje minoritet med minst 3 000 medlemmar kulturell självbestämmanderätt, något som svenskarna av ekonomiska skäl dock inte kunde utnyttja till fullo. År 1920 startades Birkas Folkhög- och Lantbruksskola på Nuckö, dit ungdomar från hela svenskbygden kom för att få utbildning. Genom gåvor och med stöd från Sverige kunde man 1931 öppna ett svenskt gymnasium i Hapsal.

Kontakterna mellan Sverige och estlandssvenskarna blev allt tätare. Estlandssvenskarna fick stöd till sina skolor, lärarna på folkhögskolan och i gymnasiet kom till övervägande del från Sverige. Estlandssvenskarna kunde utbilda sig till lärare på lärarseminarier i Sverige och Finland. Undervisningen i skolorna skedde på rikssvenska.

Under 1920-talets första år nationaliserades godsens mark och delades ut bönderna, företrädesvis till sådana som hade deltagit i frihetskriget. Många tidigare jordlösa estlandssvenskar kunde på detta sätt förvärva små gårdar. De ekonomiska möjligheterna förbättrades i och med att Estland började exportera sina varor till Västeuropa. I kusttrakterna byggde man skutor och seglade med potatis och andra jordbruksprodukter till Finland och Sverige.

De nationella strömningarna i Estland under 1930-talet gjorde situationen svårare för landets minoriteter. Gårdarna gavs estniska namn. Påtryckningar gjordes för att estlandssvenskarna skulle byta sina familjenamn mot mer estniskklingande. Den växande befolkningen och svårigheten att utveckla jordbruket inom de svenska områdena gjorde att många lämnade sin bygd och flyttade till storstäderna. Många emigrerade även till Sverige och över Atlanten.

6. Andra världskriget och överflyttningen till Sverige

Vid andra världskrigets utbrott hamnade Estland enligt Molotov-Ribbentroppakten i den sovjetiska intressesfären. Detta utvecklades till en katastrof för de estlandssvenska bosättningsområdena. Befolkningen på Nargön, Rågöarna och Odensholm evakuerades för att där skulle kunna anläggas sovjetiska örlogsbaser. SOV tvingades upphöra med sin verksamhet och Kustbon fick inte längre komma ut. Böndernas mark nationaliserades. År 1940 ansökte nästan 8 000 estlandssvenskar om att få utvandra till Sverige. Endast 110 Rågöbor fick 1940 utresetillstånd. Den stora deportationsvågen den 14 juni 1941 drabbade även svenskbygderna. Mathias Westerblom och Nikolaus Blees och många andra, speciellt skollärare, som angås vara ledande fängslades och deporterades. Ingen av dem kom tillbaka. I den mobilisering som sovjetmyndigheterna genomförde sommaren 1941 efter det tyska angreppet fördes över 300 estlandssvenska män till östfronten. Endast en tredjedel av dem överlevde.

Tyskarna, som anlände till svensktrakterna under hösten 1941, betraktades till en början som befriare. Men det stod snart klart att det inte var mycket till förbättring att vänta, fastän man fick möjlighet att återvända till sina öar. Så småningom började även tyskarna mobilisera i Estland. Inför utsikten att återigen hamna under sovjetiskt styre sågs inom svenskbygden ett framtida liv i Sverige som den enda utvägen. Man började 1943 rusta upp gamla båtar och bygga nya sådana för att kunna fly. Från bosättningarna på kusten gick färden i första hand över Finska viken till Finland, varifrån flyktingarna vidarebefordrades med passagerarbåt till Sverige. Endast från Ormsö gick flyktbåtarna i någon större utsträckning direkt till Sverige. Flyktbåtarnas färd underlättades av att vintern 1943/44 var mild, varför de inte mötte några ishinder. Det fanns till och med de som rodde över till Finland!

I Sverige arbetade en statlig kommitté, "Kommittén för Estlands svenskar", för en organiserad överflyttning av estlandssvenskarna. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna tillstånd att arrangera en överföring av tillsammans 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. Efter långvariga underhandlingar med tyska myndigheter i Berlin och Estland fick man våren 1944 tillstånd att transportera över de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Ett villkor var att transporterna inte skulle uppmärksammas i svenska massmedier. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren "Juhan" gjorde från den 21 juni till den 11 september 1944 nio resor från hamnar i de estlandssvenska bygderna. Den sista transporten gick den 18 september med en mindre båt, "Triina", från Tallinn. Totalt kom 3 335 estlandssvenskar till Sverige med dessa resor. Ungefär lika många kom med flyktbåtar, varför det totala antalet överflyttade var cirka 7 000.

7. Sovjettiden 1944-1991

Kvar i Estland blev över 1 000 estlandssvenskar. Den vanligaste orsaken till att de stannade kvar var att de var gifta över språkgränsen och hade estniska släktingar, som inte kunde lämna Estland legalt. En del av de kvarvarande var också män som hade överlevt kriget som mobiliserade i sovjetarmén och kom tillbaka till sina hemtrakter. De kvarvarande var för få för att kunna upprätthålla sin svenska identitet. De gifte sig ofta över språkgränsen och det var naturligt att barnens modersmål blev estniska. Det fanns heller inte några svenska skolor att sätta barnen i. Kustområdena blev isolerade gränszoner, till vilka det krävdes speciella tillstånd för besök. Inom områdena anlades militärbaser och gränsskyddsanläggningar. Det var först 1988/89 som i Sverige bosatta estlandssvenskar gavs möjlighet att återse sina gamla hembygder.

8. Estlandssvenskarna i Sverige

SOV återupprättade 1945 sin verksamhet i Sverige. Ett omfattande arbete har gjorts för att dokumentera den estlandssvenska historien och kulturen och de estlandssvenska bygderna. Det var dock oundvikligt att verksamheten gick ned och intresset minskade i takt med att de generationer som var födda där och hade minnen därifrån blev äldre och dog bort. Intresset återuppväcktes dock i och med att Estland 1991 blev fritt och det åter blev möjligt för gamla och nya generationer att besöka hembygden. För att hantera återlämnandet av marken till de gamla markägarna bildades ett antal hembygdsföreningar, som har visat sig bli livskraftiga. De största av dessa är Rickul/Nuckö Hembygdsförening och Ormsö Hembygdsförening. Många estlandssvenskar har också byggt sommarstugor i sina gamla hemtrakter. 

Upp


© MH 2009 | Roslagsgatan 57 ½ tr. ned, 113 54 Stockholm | Tel: +46 8 612 75 99 |

e-post: info@estlandssvenskarna.org | webmaster@estlandssvenskarna.org