Svenska Odlingens Vänner i Estland
Rootsi Hariduse Selts

Svenska Odlingens Vänner i Estland företräder estlandssvenskar och svenskar i Estland
Vår målsättning är att:
-företräda och tillvarata den svenska minoritetens intressen
-bevara och utveckla den estlandssvenska kulturen och identiteten
-samarbeta med andra organisationer med samma intresseinriktning
Vår föresats är att även nu vara den förmedlande och samlande länk, genom vilken kontakt, information och samarbete sker med alla officiella instanser, myndigheter organisationer – föreningar, övriga intressegrupper och alla de personer som är intresserade av (estlands)svenskar, kultur och språk.

Estlands svenskar – estlandssvenskarna
Estlands svenskar – estlandssvenskarna har levt i Estland från 1100- talet, redan år 1294 omnämns estlandssvenskar i dokument från Hapsal. Själva har de ofta kallat sig Eibofolket eller kustsvenskar rannarootslased. Under århundraden har de levt längs kusterna i nordvästra Estland och på öarna, från Runö, Ormsö, Odensholm, Rågöarna, Nargö, i Nuckö och med tiden även i Hapsal och Tallinn. Många av dessa områden längs kusterna och på öarna hade fram till 1940 övervägande svensk befolkning.
Homogena bosättningsområden, de svenska privilegierna – svenskarnas rätt att leva som fria män betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp.

Från slutet av 1800-talet växte nationella initiativ fram även bland estlandssvenskarna. Många restriktioner begränsade all nationell verksamhet men redan år 1909 lyckades estlandssvenskarna under en täckmantel för bildningsarbete grunda organisationen Rootsi Hariduse Selts -Svenska Odlingens Vänner SOV. SOV fick snabbt en viktig funktion för att samla estlandssvenskar kring gemensamma intressen. När Estland 1918 utlyste sig som självständig stat blev estlandssvenskarna en av landets nationella minoriteter. Lagen om kulturautonomi, år 1925 förstärkte de nationella minoriteternas rättigheter. De ca.9 000 estlandssvenskarna upprätthöll en mångsidig verksamhet.

Estlandssvenskarna hade som mest 19 svenska folkskolor och ett svenskt gymnasium i Hapsal. Den svenska folkhögskolan i Birkas, Nuckö blev även en viktig samlingspunkt för kultur och föreningsverksamhet. Estlandssvenskarnas nationella parti, Det Svenska Folkförbundet var representerat i Estlands parlament och tidningen Kustbon blev en förenande länk mellan svenskarna. SOV gav under dessa år stöd både för undervisning, till utbildning av estlandssvenska lärare och var en aktiv part i kontakterna och samarbetet med estniska instanser.

Molotov – Ribbentroppakten i augusti 1939 innebar en avgörande vändpunkt även för estlandssvenskarna. Många av de basområden som Sovjetunionen krävde, Rågöarna, Nargö, Odensholm, var traditionella svenskbygder. Under sommaren 1940 var estlandssvenskarna tvungna att snabbt utrymma dessa öar. Folkhögskolan i Birkas blev en truppförläggningslokal. Sommaren 1940 förbjöds Svenska Odlingens Vänner.

Krigsåren, sovjetiska och tyska maktövertaganden, militära krav och restriktioner fick många estlandssvenskar att redan under dessa år ta sig till Sverige. Från hösten 1943 organiserades sk. sjuktransporter till Sverige, under sommaren och hösten 1944 skedde de definitiva uppbrotten, med otaliga flyktbåtar lämnade estlandssvenskarna sina hembygder i riktning mot Sverige.

Sammanhållningen mellan de estlandssvenskar som kom till Sverige har funnits kvar. Kort efter kriget grundade man föreningen Estlandssvenskarnas kulturförening – Svenska Odlingens Vänner

Kvar i Estland efter 1944 fanns endast ca 1 500 estlandssvenskar. Många estlandssvenska områden blev stängda sovjetiska gränszoner, svenska skolor stängdes, kontakterna med Sverige avbröts.

En lång period av tystnad och restriktioner följde.
Först under andra delen av 1980-talet kom en vändning. Nationella anspråk – rätt till eget modersmål – förhoppningar som växte genom och i sjungande protester togs även upp av kvarvarande estlandssvenskar.

Den 2 januari 1988 fastställdes riktlinjer och stadgar för en estlandssvensk förening, Samfundet för Estlandssvensk Kultur, SESK och den 27 februari 1988 antog och godkände de ca 300 personer som samlats till detta konstituerande möte grundandet av förening. Tidningen RONOR blev föreningens språkrör.

De som blivit kvar utgjorde endast en bråkdel av den tidigare minoriteten men en mångsidig aktivitet växte fram – och bildade även ringar på vattnet, många lokala föreningar i samverkan med SESK. Vid Nuckö gymnasium började undervisning i svenska, Pasleps folkhögskola började sin verksamhet. Estlandssvenskar tog upp svenska igen.

I augusti 1991 skedde nästa viktiga milstolpe. Med Estlands självständighet förstärktes och återknöts kontakter mellan de estlandssvenskar som tagit sig till Sverige och de som blivit kvar. Tidigare ägare fick möjlighet att få tillbaka sina gårdar och mark. Resorna tillbaka mot Estlands svenskbygder ökade.

Aibolands museum, Rannarootsi Muuseum – direkt efter att SESK hade grundats började man samla estlandssvenska material till museet.

Svenska kyrkan - St. Mikaels församling blir knutpunkter för en mångsidig svensk verksamhet. Församlingen återupptog sin verksamhet år 1990.

Diskussionerna att återupprätta Svenska Odlingens Vänner / Rootsi Hariduse Selts och föra vidare den verksamhet som avbröts under kriget, år1940, förde till det konstituerade möte den 28 juli år 2004 som fastslog beslutet att återuppta verksamheten för Svenska Odlingens Vänner/ Rootsi Hariduse Selts, i Estland. Föreningen registrerades i mars 2005.

Samarbete:
Vår organisation, Svenska Odlingens Vänner i Estland -Rootsi Hariduse Selts, har även ett nära samarbete med de estlandssvenskar som finns i Sverige och deras föreningar, Estlandssvenskarnas kulturförening – Svenska Odlingens Vänner och de många hembygdsföreningar som har bildats i Sverige.

Den estlandssvenska minoriteten delades av politik och krig. Återupprättandet av det självständiga Estland har skapat nya, och gemensamma, möjligheter för estlandssvenskar på båda sidorna av Östersjön. Vi i Svenska Odlingen Vänner i Estland vill ta till vara och stå för estlandssvenskarnas intressen i Estland. I samverkan med Estlandssvenskarnas kulturförening – Svenska Odlingens Vänner i Sverige kan vi nu tillsammans göra det på båda sidorna av Östersjön.

Svenska Odlingens Vänner i Estland
Rootsi Hariduse Selts
Rüütli 9
10130 Tallinn
Estland
Tel: + 372- 6441938   

Ordförande Anders Hedman

E-post: anders@sirowa.ee

Estlandssvenskarna som nationell minoritet – Kulturautonomi

SOV i Estland arbetar för att estlandssvenskarna ska återupprätta sin position som nationell minoritet i Estland. Vi gör det i förvissningen om att man därmed på bästa sätt kan knyta ihop estlandssvenskar på båda sidorna om Östersjön och genom positionen som nationell minoritet ge estlandssvenskarna bättre förutsättningar att föra fram sina ståndpunkter och behov.

SOV i Estland är den estlandssvenska organisation som kan inleda detta arbete i enlighet med den lagstiftning som gäller för kulturautonomin samt i samarbete med statliga instanser, ingå i de förberedelser som sedan krävs för att sedan välja det Kulturråd som därefter blir fristående överordnande organ för estlandssvenskarna som nationell minoritet.

Numera betonar man allt oftare de nationella minoriteternas betydelse, etniska – nationella grupper som har långvariga historiska band i de länder de finns. Enligt lagstiftning i beträffade länder och enligt EU:rådets ramkonvention ska de nationella minoriteterna i särskild utsträckning få stöd för att bevara och upprätthålla sin kultur, sina traditioner och språk. Nationella minoriteter har även ett större inflytande för att tillvarata sina intressen. Sverige har sedan våren 2000 erkänt samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter.

Redan i Estlands självständighetsförklaringen år 1918 fanns inskrivet att de nationella minoriteterna: ryssarna, tyskarna, svenskarna, judarna samt minoriteter med 3000 personer
kunde få kulturautonoma rättigheter. År 1925 antogs en speciell lag om kulturautonomi. Nationella minoriteter kunde grunda självstyrelseorgan, som skulle organisera den egna verksamheten. Hans Pöhl var en av de centrala och kraftfulla företrädarena för estlandssvenskarna och en aktiv förespråkare för kulturell autonomi för svenskarna.

I augusti 1991 återupprättades Estland. Även tidigare lagstiftning återtogs, däribland Lagen
om Kulturautonom som bekräftades i nuvarande form hösten 1993.

Genom att vara en nationell minoritet har estlandssvenskarna utvidgade rätt att bl.a. få stöd
för kultur- och språkverksamhet, använda svenska i och för sin verksamhet i den utsträckning som är fastställd i språklagstiftning. Estlandssvenskarna har upprättat ett Kulturråd för den egna verksamheten.

Kulturrådet valdes av estlandssvenskar och utgör den institution som kan representera,
samordna och organisera den verksamhet som man har kommit överens om. Denna struktur ger utvidgade möjligheter att samverka både mellan estlandssvenska organisationer och personer i Estland och Sverige samt ger även estlandssvenskarna som helhet ett större inflytande gentemot myndigheter och institutioner i Estland.

Enskilda organisationer, som SOV i Estland och SOV i Sverige och hembygdsföreningarna,
kan ha stöd av Kulturrådet i sin verksamhet och i sina kontakter med estniska myndigheter på lokal eller nationell nivå.

​

Upp