SVENSKA ODLINGENS VÄNNER GRUNDAS

I Estland
av Elmar Nyman

Bakgrund
På rekommendation av kyrkoherden i Revals svenska församling, L. E. Mozelli, beslöt Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Stockholm i början av 1870-talet att skicka några missionärer - skollärare till Estlands svenskbygder. 1873 anlände T. Thorén och L. Österblom, några år senare P. Bergsten och J. A. Falk. Den största uppgiften ålades Thorén, som av prästen Girgensohn på Nuckö anmodades grunda ett lärarseminarium för utbildning av svenska lärare.

Missionärerna - lärarna kom var och en på sin ort att spela en viktig roll i bygdens andliga liv. L. Österblom, vars verksamhet förlagts till Ormsö, hade framgång som lärare men har för alltid blivit ihågkommen som väckelsepredikant.

År 1882 utexaminerades den tredje årskullen från Thoréns seminarium och därmed ansågs behovet av lärare för svenskbygden vara tillgodosett. De nya lärarna var mycket entusiastiska inför sin uppgift. Nya skolor anlades, värdefulla kontakter knöts med personer och samfund i Sverige, svenska tidningar och uppbyggelseskrifter kom i omlopp bland estlandssvenskarna, lektionerna hölls på svenska.

Men blomstringstiden blev kort. Snart var undervisningsspråket i alla skolor ryska. Modersmålet tilldelades några få veckotimmar. En del av de nyutexaminerade lärarna tvingades sluta på grund av bristande kunskaper i ryska språket. Russifieringstrycket liksom inflytandet från den estniska omgivningen fick lärare och även andra att inse att hotet mot svenskheten i guvernementet Estland var överhängande. Tanken på en svensk folkbildningsförening aktualiserades, men att få tillstånd till bildandet av en sådan var hart när omöjligt. Andra medel måste tillgripas om svenskheten skulle överleva.

Vid sekelskiftet hade man lyckats inrätta några anspråkslösa bibliotek med svenska böcker. 1903 gavs äntligen tillstånd till grundandet av en nykterhetsförening på Nuckö (föregångaren till SOV!) och samma år beviljade statens stränga censorer utgivningstillstånd för ”Kalender eller Almanack” – estlandssvenskarnas första periodiska skrift.

Föreningen Svenska Odlingens Vänner (SOV) grundas
1905 års ryska revolution medförde bl.a. en liberalisering av reglerna för instiftandet av föreningar. Kanske den av svenskarna efterlängtade bildningsföreningen nu kunde bli verklighet? Efter ett antal omarbetningar av stadgeförslaget kom slutligen i oktober 1908 guvernören Korostowitz’ besked att föreningen Svenska Odlingens Vänners stadgar godkänts. Den 19 februari 1909 hölls det konstituerande sammanträdet i Bysholms herrgård på Nuckö och föreningen Svenska Odlingens Vänner var därmed en realitet. Mötet beslöt också bilda lokalavdelningar av SOV på Nuckö, Ormsö, Rågöarna och i Reval med egna styrelser. Dessa utgjorde tillsammans styrelsen för SOV, och styrelsen utsåg kyrkoherde J. W. Gustafsson till föreningens ordförande, läraren Hans Pöhl till dess sekreterare och konsul E. Gahlnbäck till föreningens kassör, samtliga var bosatta i Reval.

SOV:s verksamhet
Under sina tre decennier långa tillvaro i Estland ägnade sig Svenska Odlingens Vänner främst åt bildningsverksamhet i vidsträckt bemärkelse. Redan under det första verksamhetsåret grundande föreningen en folkskola i Korkis. Ca ett årtionde senare tillkom svenska folkskolan i Reval och därefter en skola i Vippal. Även andra skolor var beroende av SOV: s ekonomiska stöd. SOV hade också planer på en högre skola för Estlands svenskar. De förverkligades 1920 då Birkas folkhög- och lantmannaskola öppnades. Föreningens ambitioner sträckte sig än längre – det var nödvändigt att estlandssvenskarna också fick ett eget gymnasium. Tack vare en rikssvensk donation och flera gynnsamma omständigheter nåddes även detta mål. Det väckte stor uppmärksamhet även i Sverige när det svenska privatgymnasiet i Hapsal öppnades hösten 1931. Andra bildningsbefrämjande åtgärder vidtogs: utökning av antalet lånebibliotek, anordnande av svenska språkkurser, förmedling av elevplatser för estlandssvenska ungdomar i svenska läroanstalter i Finland och Sverige, upprättande av läsestugor ute i bygderna under 30-talet etc.

Pionjärerna inom SOV var från första stund medvetna om att bildningsverksamheten inte skulle få någon större framgång om inte estlandssvenskarnas materiella standard höjdes. Avkastningen från jordbruket var minimal. Jordbrukslitteratur i riklig mängd skickades från Sverige, en jordbruksinstruktör anställdes och försök gjordes för att få fram bättre utsädessorter. Sedan SOV utlovats avelsdjur från Sverige grundades en tjurförening och en andelsmejeriförening startades på Nuckö. Båda vällovliga företag som dock inte hade någon större framgång.
Ungdomsarbetet låg SOV varmt om hjärtat. Ungdomsföreningarna ”Enighet”, ”Framåt” och ”Birkasvännerna” ordnade samkväm, startade folkdanslag etc. och tjänade också som kontaktorgan mellan bygderna och moderföreningen. En ny dimension fick ungdomsverksamheten under 1930-talet då den estlandssvenska idrottsrörelsen startade på allvar. Redan efter några år kunde svenskbygdens ungdomar tävla som jämbördiga med sina estniska grannar och därmed väcka uppmärksamhet och göra sina bygder kända.

Språkröret Kustbon
För sin kulturella och politiska verksamhet var estlandssvenskarna i högsta grad beroende av en periodiskt utkommande tidskrift. En sådan startades i januari 1918 och fick heta Kustbon – den var ju avsedd för kustens folk. Kustbon var ända till 1935 formellt ett organ för estlandssvenskarnas politiska sammanslutning Svenska Folkförbundet i Estland, men SOV och Folkförbundet hade samma presidier och i allmänhet också gemensamma sammanträden. (Sedan alla politiska partier förbjudits genom ett regeringsdekret 1935 indrogs också utgivningstillståndet för Kustbon. Från och med 1936 fick dock Kustbon åter utkomma – nu med SOV som formell ägare).

Kustbon kämpade för svenskheten i Estland och sökte länka samman de tidigare isolerade svenska enklaverna till en nationell minoritet i det självständiga Estland. Alltefter förmåga och utrymme sökte Kustbon även förmedla nyheter – majoriteten av estlandssvenskarna hade inte råd att hålla sig med daglig tidning. Kustbon sista nummer i Estland utkom i juli 1940. Den drogs in av den kommunistiska regimen som genom en statskupp kommit till makten den 21 juni.

Slutet för SOV i Estland
Ungefär samtidigt som Kustbon indrogs förbjöds SOV att utöva sin verksamhet. Kontakterna med moderlandet Sverige blev hädanefter ytterst sporadiska. De framgångar som Svenska Odlingens Vänner nått – i stor utsträckning tack vare det generösa stödet från Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och från Svenska staten – var plötsligt irrelevanta i det nya samhället och estlandssvenskarnas framtid oviss.

SOV I SVERIGE
av Sven Salin

Ny start i Sverige
SOV: s uppgift i Estland var ju att tillvarata den svenska minoritetens språkliga och kulturella intressen gentemot först de ryska sedan de estniska makthavarna. Man kan mot den bakgrunden fråga sig om det fanns behov av en sådan förening i Sverige, där estlandssvenskarna var omgivna av den svenska kulturen och det svenska språket. Uppenbarligen fanns ett sådant behov – åtminstone som ett kontaktorgan mellan estlandssvenskarna. En estlandssvensk förening hade bildats redan tidigare och ordnade luciafester och samkväm med sång och dans för att estlandssvenskarna skulle få en möjlighet att träffas. I juni 1944 kom första numret av Kustbon ut i Sverige som ett organ för estlandssvenskarna men med Riksföreningens Estlandsutskott och riksantikvarien Sigurd Curman som ansvarig utgivare. I september 1944 inbjöds estlandssvenskarna till ett möte i Betesdakyrkan för att dryfta gemensamma spörsmål. Tydligen fanns det ett behov hos estlandssvenskarna att träffas och hålla kontakt med varandra. Hos många väcktes också ganska snart tanken att låta SOV uppstå i Sverige, och efter en tids förberedelsearbete bl.a. med nya stadgar kunde man kalla till ett konstituerande möte den 29 mars 1945. Ca 35 estlandssvenskar infann sig och dessutom några rikssvenskar. Mötet antog stadgarna, valde styrelse och därmed var SOV nybildad i Sverige. Föreningens första ordförande i Sverige blev folkskolläraren Anton Vesterberg.

Föreningens syfte och uppgifter
Det fanns säkerligen flera bland estlandssvenskarna som trodde att den estlandssvenska folkstammen ganska snart skulle assimileras med den svenska majoritetsbefolkningen. Edvin Lagman uttryckte denna tanke på följande sätt i en ledare om SOV: s verksamhet i oktobernumret av Kustbon 1945: ”Den estlandssvenska stammen kommer otvivelaktigt att inom en snar framtid spårlöst uppgå i moderlandet Sveriges befolkning, och detta är ju en process som ej endast är fullt naturlig utan även önskvärd.” En viktig uppgift för föreningen – kanske den viktigaste – blev därför att samla in så mycket material och dokument som möjligt för eftervärlden och teckna estlandssvenskarnas politiska, ekonomiska, sociala och kulturella historia. Det fanns emellertid flera som tyckte att föreningen även borde ha andra uppgifter, bl a att vara ett centrum för de bästa strävandena bland estlandssvenskarna i Sverige, att höja deras kultur och den andliga odlingen.
Viktor Aman formulerade det på följande sätt i referatet från det konstituerande mötet: ”Vi ha så mycket gemensamt; vi vill bevara kontakten med varandra; vi vill minnas och vårda, vad vi i estlandssvensk odling funnit värdefullt; vi vill ingå i det svenska samhället, men vi vill icke spårlöst försvinna; vi vill ha en sammanslutning som för vår talan. " Detta vill SOV i Sverige verka för”.

Föreningen fick mycket ambitiösa uppgifter så som de formulerades i den s.k. ändamålsparagrafen i stadgarna: ”Föreningens ändamål är att verka som en förbindelselänk mellan estlandssvenskar, ge dem nödigt stöd med råd och upplysningar i deras strävan att finna rätt plats i det svenska samhället, att understödja deras bildningssträvanden, att befrämja förståelsen för allsvensk samhörighet samt vid behov representera den estlandssvenska stammen och företräda dess intressen." Föreningens uppgift är även att samla och vårda minnen av den estlandssvenska kulturen”.

Dessbättre behövde inte SOV ta särskilt allvarligt på stadgarnas uppmaning att hjälpa den enskilde estlandssvensken att ”finna rätt plats” i det svenska samhället. Den som ville ha ett eget jordbruk eller fiskarställe gjorde klokt i att vända sig till den s.k. Rågöstiftelsen som tillkommit hösten 1940 i samband med de första rågöbornas ankomst. Andra som tänkt finna sin utkomst inom andra områden, lärde sig snart att skaffa upplysningar direkt hos relevanta samhällsinstitutioner, inte hos SOV.

SOV slapp även engagera sig i utbildningsfrågorna så länge Riksföreningens Estlandsutskott fortsatte sin redan under 1930-talet inledda framgångsrika verksamhet för estlandssvensk ungdom. Först 1996 fann utskottet att det gjort sitt.

När SOV inte helhjärtat behövde ägna sig åt nu nämnda frågor ströks dessa punkter i stadgarna i början av 1970-talet och ersattes med nya, nämligen:
”att förmedla kunskap om Estlands svenskar och deras historia, om deras kulturella och ekonomisk-historiska förhållanden.”

”att medverka till att kunskaperna om och intresset för de gamla      dialekterna och bygdekulturen bibehålles och främjas.”

Den första punkten har blivit ett viktigt inslag i föreningens verksamhet. Däremot har föreningen knappast lyckats hålla liv i intresset för de gamla dialekterna och för bygdekulturen.

Föreningens organisation
Föreningen arbetade till en början – förutom genom sin styrelse – med två viktiga utskott, kolonisationsutskottet som hade till sin uppgift att skapa bosättningsområden åt estlandssvenskarna med de gamla estlandssvenska orterna som förebilder och runöutskottet som skulle förmedla arbete åt runöbor, försöka skaffa ett lämpligt båtvarv och vårda och förkovra Runö-hemslöjden etc. Från mitten av 1970-talet fick SOV sin nuvarande organisation med bygderåd, arkivgrupp och organisationsgrupp. Bygderådet har haft till uppgift att samla in föremål, klädesplagg m.m. från de olika estlandssvenska bygderna. Arkivgruppens arbetsuppgifter har varit och är alltjämt att samla in och katalogisera dokument och bildmaterial av olika slag, att svara för fotografering och videofilmning vid olika aktiviteter och att ordna utställningar. Organisationsgruppen har till uppgift att ordna möten och fester såsom årsmöten, hembygdsdagar, julfester etc.

I början av 1980-talet bildades en särskild ungdomsavdelning som vänder sig till ungdomar födda i Sverige och utan personliga minnen från Estland, SOVUNG. Denna ungdomsavdelning bildade några år senare en egen förening under beteckningen Svenska Odlingens Nya Generation (SONG). Ungdomsföreningen har gett ut en egen tidning, SONG-häftet, har ordnat tävlingar och temadagar om estlandssvenskt hantverk, estlandssvenska dräkter, dialekter, De höstsamkväm som tidigare anordnades med musik och dans har under senare år ersatts av jul- och familjefester med särskild inriktning mot barnfamiljer för att i större utsträckning engagera den yngre generationen estlandssvenskar.

Det finns uppenbarligen fortfarande behov för estlandssvenskar att träffas och umgås under anspråkslösa former. Det visar de öppet hus- och pubaftnar som vi ordnat i de nya lokalerna på Roslagsgatan. Det har varit en stor anslutning och en mycket god stämning. Känslan av samhörighet och gemenskap – även bland företrädare för den yngre generationen – är en överlevnadsfråga för föreningen.

Skrifter
Den andra viktiga uppgiften för föreningen var redan från början och är fortfarande vården av det estlandssvenska kulturarvet eller som det heter i ändamålsparagrafen i de ursprungliga stadgarna: ”att samla och vårda minnen av den estlandssvenska kulturen”. Numera har också tillkommit uppgiften ”att förmedla kunskapen om Estlands svenskar och deras historia, om deras kulturella och ekonomisk-historiska förhållanden”. De viktigaste medlen föreningen använder för att uppfylla dessa mål är föreningens arkiv och utställningsverksamhet, tidskriften Kustbon och bokutgivningen.

I föreningens arkiv finns ett unikt bildmaterial samlat men även många dokument av andra slag såsom berättelser, enkätundersökningar bland estlandssvenskar, betyg, kontrakt etc. Förutom den permanenta utställningen som finns i föreningens lokaler på Roslagsgatan har arkivgruppen ordnat skärmutställningar om estlandssvenskarnas historia och kultur i många olika sammanhang bl.a. vid Bok & Biblioteksmässsan i Göteborg, på Skansen under Minnesåret 1994 och Norra Latin under ESTO 96 – utställningar som visats även i Estland.

Föreningens tidskrift Kustbon är i flera avseenden föreningens viktigaste trycksak. Den har naturligtvis en mycket stor uppgift som förbindelselänk och informationsorgan bland estlandssvenskarna. Men den spelar också en stor roll när det gäller att sprida information om estlandssvenskarnas historia, kultur och levnadsöden till andra än estlandssvenskar. Det visar sig bl. a därigenom att nästan hälften av Kustbons prenumeranter inte är medlemmar i SOV. Tidskriften kommer fortfarande ut med fyra nummer per år och har på senare tid blivit allt fylligare och allt bättre, när Estland och estniska arkiv öppnats för besök, studier och forskning. I början fick redaktören ofta vädja om att få bidrag till tidskriften. Detta är inte nödvändigt längre. En svår balansgång som tidskriften nu har att gå är att vinna nya yngre läsare genom en modern inriktning och layout utan att stöta bort den äldre läsekretsen som vill känna igen sig i en seriös och mera vetenskapligt inriktad publikation.

SOV ger ut en rad olika skrifter som också säljs på expeditionen och vid aktiviteter av olika slag såsom hembygdsdagar, utställningar etc. Den nu aktuella listan tar upp ett fyrtiotal titlar av vilka dock inte alla är utgivna av SOV. Det vetenskapliga standardverket om estlandssvenskarna är fortfarande ”En bok om Estlands svenskar” som hittills kommit ut med fyra delar. Verket behandlar både historiska och geografiska förhållanden, estlandssvenskarnas liv och näringar, seder, bruk och dialekter. Del 4 ger en kulturhistorisk översikt från slutet av 1800-talet till krigsutbrottet 1939. En femte del, som skall behandla uppbrottet från Estland och vad som hänt med estlandssvenskarna i Sverige och hur det gick för dem som stannade kvar, är under utarbetande.

Andra viktiga publikationer som utgetts av SOV är en faksimilupplaga av A. O. Freudentahls och H. A. Vendells ”Ordbok öfver Estländsk-svenska dialekterna”, jubileumsskrifterna ”Estlands svenskar 25 år i Sverige 1944-1968”, resp. ”Birkas. Svensk folkhögskola i Estland 1920-1943”. Flera minnesböcker och bilderböcker om olika estlandssvenska bygder har getts ut i samarbete med SOV. Sålunda har SONG publicerat två böcker, nämligen ”Estlandssvenskar minns …”, berättelser om vardagsliv och krigstid i Estlands svenskbygder och lyrikantologin ”Speglar i minnenas hus” med dikter både på dialekt och högsvenska. SOV har också understött den av Kungl. Gustav Adolfsakademien för svensk kultur utgivna bibliografin ”Estlands svenskar och Svenskbygd”, sammanställd av Stig Appelgren.

SOV: s arkiv och publikationer har alltid haft en mycket stor betydelse för oss själva, för att bevara och sprida kännedom om estlandssvenskarnas kultur och förhållanden till kommande generationer. Men efter Estlands frigörelse har intresset för estlandssvenskarna ökat betydligt. Härtill har naturligtvis tv-reportage och tidskriftsartiklar bidragit. Det kommer nu betydligt fler besökare till vårt arkiv, både journalister, politiker, forskare och museimänniskor och vår medverkan vid mässor och seminarier av olika slag önskas allt oftare. Detta kan tas som ett tecken på att SOV –åtminstone i viss mån – lyckats med sin uppgift ”att förmedla kunskap om Estlands svenskar och deras historia” – naturligtvis med hjälp av många andra.

Samarbetspartners
Kustbon startade här i Sverige på initiativ av Estlandsutskottet av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet – numera ett Riksföreningen Sverigekontakt. Med denna förening hade SOV ett mycket gott samarbete redan i Estland. Den bidrog i stor utsträckning med lärare, fortbildning och läroböcker till de svenska skolorna i Estland. Samarbetet har fortsatt här i Sverige bl. a vid Bok & Biblioteksmässorna i Göteborg. Den statliga kommittén för rågösvenskarna/estlandssvenskarna var en nödvändig och självklar samarbetspartner i inledningsskedet av estlandssvenskarnas vistelse i Sverige, liksom Rågöstiftelsen och Stiftelsen Kustbohemmet. Svenskbyborna har en egen förening men hör ju också till den estlandssvenska folkstammen och ett intimt och mycket gott samarbete existerar sedan länge mellan dessa båda föreningar. Av och till har SOV också samarbetat med de estniska organisationerna i Sverige, särskilt inför ESTO-evenemangen och under Minnesåret 1994. Även med finlandssvenskarnas organisation i Sverige, FRIS, har SOV ett gott samarbete.

Ett nytt kapitel i estlandssvenskarnas och SOV:s historia
I och med Sovjetunionens sönderfall och Estlands frigörelse i slutet av 1980-talet och början av 90-talet börjar ett nytt kapitel i estlandssvenskarnas historia. Det har åter blivit möjligt att besöka de estlandssvenska bygderna och för många också att återfå sin jord, sin gård och kanske t.o.m. sitt hus och rusta upp det. För många – särskilt bland de yngre – har detta också lett till ett ökat intresse för de estlandssvenska rötterna. Även för SOV har Estlands frigörelse blivit inledningen till ett nytt kapitel i dess historia. SOV som är en kulturförening konstaterade tidigt att vi har varken kompetens eller till uppgift enligt stadgarna att ta ansvar för de juridiska och ekonomiska frågor som markåterlämnandet innebär. I stället ville SOV medverka till att hembygdsföreningar bildades som förhandlingsparter gentemot de estniska kommunerna. Så har skett och det har lett till en livlig aktivitet och många diskussioner inom markgrupper, byalag och byggkommittéer.

SOV har i stället inriktat sin verksamhet på ett kulturellt samarbete med Estland, särskilt med dess gamla svenskbygder. Redan 1988 bildades en förening för människor med anknytning till eller intresse för estlandssvenska frågor, Samfundet för Estlandssvensk Kultur (SESK). Denna förening har varit SOV: s samarbetspartner i Estland. Nuckö Gymnasium etablerade sig som ett riksgymnasium med undervisning i och på svenska och SOV har med SIDA-pengar och egna medel bidragit till att bygga upp ett vetenskapligt svenskspråkigt bibliotek vid gymnasiet och möjliggjort för fyra årgångar elever att komma till Sverige för att praktisera sin svenska och delta i svenskt kultur - och samhällsliv. SOV har också hjälpt till att bygga upp en ny svenskspråkig folkhögskola, Paskleps folkhögskola, och bidraget bl. a med SIDA-medel till kurser i lokal demokrati, marknadsekonomi och miljövård.

SOV har på olika sätt engagerat sig för att den svenska S:t Mikaelskyrkan i Tallinn skall kunna rustas upp och att församlingen skall kunna bedriva svenskundervisning och söndagsskoleverksamhet och att ordna utställningar. SOV har också bidragit till – liksom många enskilda medlemmar och andra – att ett nytt estlandssvenskt museum, Aibolands museum, kan byggas upp i Hapsal.

En stor estlandssvensk manifestation genomfördes 1994 genom firandet av ”Minnesåret – 50 år i Sverige”. Höjdpunkten blev firandet av ”Hembygdsdagen” på Skansen i en intim samverkan mellan SOV, SONG, hembygdsföreningarna, Svenskbyborna och under medverkan av Kulturministern, Skansenchefen Hans Alfredsson och företrädare för estniska och svenska organisationer. Flera tusen personer deltog i Skansendagen.

Senare under året avtäckte Konung Carl XVI Gustaf ett minnesmärke ”Frihetens port” på Manilla holme på Djurgården i Stockholm, ett minnesmärke som rests av ester och estlandssvenskar som ett tack till Sveriges folk för den fristad som vi fått här.

Avslutning
Det ankommer inte på oss själva att utvärdera SOV: s verksamhet och betydelse. Det må andra göra. Låt oss ändå konstatera att det är ett gott livstecken att en ideell förening som SOV överlevt i 90 år – av dessa har föreningen verkat 55 år i Sverige – en prestation bara det, särskilt som många förespådde den estlandssvenska folkgruppens snabba assimilation med den svenska majoritetsbefolkningen. Fortfarande deltar många människor i föreningens aktiviteter, och ett ökande antal människor söker sig till föreningens arkiv och utställningslokaler. Men SOV upplever också just nu samma problem som många andra liknande föreningar: en ökande medelålder och ett minskande medlemsantal. En utmaning för föreningen under den närmaste tioårsperioden – med siktet inställt på 100-årsjubileet – blir därför att rekrytera och engagera de estlandssvenskar som är födda i Sverige och inte har några personliga erfarenheter och minnen från Estland. Det är de som skall föra kulturarvet vidare till kommande generationer, när vi gamla gjort vårt.

Många är de människor som ägnat SOV ett hängivet och oegennyttigt arbete – några av föreningens förgrundsgestalter i Estland tvingades t o m offra sina liv – de lever i vårt minne och i vår tacksamhet. Men låt oss också se framåt och känna vårt ansvar, vi som nu är aktiva och engagerade i SOV: s verksamhet, vårt ansvar för att föra kulturarvet vidare.

Jag slutar här med avslutningsorden i Sven Ahlströms Jubileumsprolog:

Må optimismen spira! Vi önskar därför SOV
God hälsa fram till nästa jubileum där odling och kultur betyder liv och minnen från den gamla och den nya tiden!