Kommunistpropaganda till estlandssvenskarna med tidningen Sovjet-Estland

En mycket intressant föreläsning höll Glenn Kranking söndagen den 11 februari på Roslagsgatan 57. Den handlade om veckotidningen Sovjet-Estland som utgavs på svenska till estlandssvenskarna. Den kommunistiska regimen ansåg att en tidning var den bästa vägen att göra propaganda för kommunismen. Pätsregeringen hade redan 1934 förbjudit Kustbon att komma ut för den ansågs vara politisk. Kustbon utkom igen 1935 men då kallades den ”Nya Kustbon”. Denna tidning blev mer och mer estnifierad, ortnamen återgavs på estniska, lärare och präster skulle vara estniska medborgare. Många blev tvungna att byta till estniska namn när man skulle köpa mark eller överta gården. Sovjet intog Estland den 22 juni 1940 och veckotidningen ”Sovjet-Estland” utkom med sitt första nummer den 17 oktober 1940 och det sista den 22 augusti 1941.

Tidningen kom till i ett enda syfte, att sprida kommunistisk propaganda till estlandssvenskarna för att använda dessa senare i sin inhemska propaganda. Man skrev att den estniska staten hade förhindrat estlandssvensk kultur. Tidningen gavs ut på dålig svenska för man hade svårt att få någon svensk att ta sig an det språkliga. En av medarbetarna var en est som hette Neeme Ruus, han satt i regeringen och han kunde svenska. Han åkte runt i svenskbygderna och propagerade och nu kunde man säga att ”se här kommer våra ledande män och talar svenska med oss” jämfört med tidigare. 

Tidningen fick ingen större spridning och det är inte många idag som kan säga att de kom ihåg den. De som kom i kontakt med den ansåg att den var ett stort skämt och tog inte på allvar det som stod i den för man visste ju att så var det ju inte.
T ex kunde man läsa ”…oss estlandssvenskar har Sovjetunionen skaffat de rättigheter, som förr saknades oss. Jag tror för min del, att alla svenskar, som bo på Sovjet-Estlands kust, ha förstått, vilka fördelar sovjetmakten har bragt oss. Jag tror att vi estlandssvenskar redan alla äro så klara om förhållandena i det kapitaliska väldet, fastän det finns möjligheter att resa till moderlandet. Jag tror, att jag tolkar alla estlandssvenskars övertygelserätt, om jag påstår att Sovjetunionen befäster vårt nationella oberoende och hjälper till vid vår fria nationella utveckling, vid vår lanthushållnings och vår kulturs höjande, befrämjar för oss ett kraftigt materiellt och kulturellt uppsving och för vår älskade hembygd börjar en ny blomstring.” (6 mars 1941)

Man skrev att det var dåligt i Sverige, att det var stor arbetslöshet, människor svalt och att man skulle få det mycket bättre i Sovjetunionen.

I maj 1941 hade Estlands centralkommitté ett möte för att tala om estlandssvenskarna, bl a att kampanjen hade misslyckats, man behövde fler och bättre svenskresurser, fler kulturella program, förbättra Sovjet-Estlands innehåll, få till en politisk ändring i svenskbygderna – ge folket bättre villkor. Men i juni utbröt kriget med Tyskland ut.

Så sent som i numret som är daterat den 30 juli skrev man om en propagandaresa på Ormsö att ”svenskarna här voro glada över agaitaionsbrigadens besök!”

Nu efteråt kan man fråga sig om det var deportationerna den 12 juni och tvångsuttagningen till röda armén den 23-25 juli man syftade på?

Per Wiselgren, Tartu Universitet, beskrev tidningen som ett profitabelt skämtnöje, naiv bolsjevikpropaganda och att tidningen lästes allmänt såsom ett skämtblad, men de humorfria kommunisterna förstod inte detta och var rätt belåtna med redaktionens ansträngningar.

Ett mycket intressant seminarium som kan rekommenderas om det blir en repris.

Margareta Hammerman.