Estlands svenskar – estlandssvenskarna

Estlands svenskar – estlandssvenskarna har levt i Estland från 1100- talet, redan år 1294 omnämns estlandssvenskar i dokument från Hapsal. Själva har de ofta kallat sig Eibofolket eller kustsvenskar rannarootslased. Under århundraden har de levt längs kusterna i nordvästra Estland och på öarna, från Runö, Ormsö, Odensholm, Rågöarna, Nargö, i Nuckö och med tiden även i Hapsal och Tallinn. Många av dessa områden längs kusterna och på öarna hade fram till 1940 övervägande svensk befolkning.

Homogena bosättningsområden, de svenska privilegierna – svenskarnas rätt att leva som fria män betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp.

Från slutet av 1800-talet växte nationella initiativ fram även bland estlandssvenskarna. Många restriktioner begränsade all nationell verksamhet men redan år 1909 lyckades estlandssvenskarna under en täckmantel för bildningsarbete grunda organisationen Rootsi Hariduse Selts-Svenska Odlingens Vänner SOV.

SOV fick snabbt en viktig funktion för att samla estlandssvenskar kring gemensamma intressen. När Estland 1918 utlyste sig som självständig stat blev estlandssvenskarna en av landets nationella minoriteter. Lagen om kulturautonomi, år 1925 förstärkte de nationella minoriteternas rättigheter. De ca.9 000 estlandssvenskarna upprätthöll en mångsidig verksamhet.
Estlandssvenskarna hade som mest 19 svenska folkskolor och ett svenskt gymnasium i Hapsal. Den svenska folkhögskolan i Birkas, Nuckö blev även en viktig samlingspunkt för kultur och föreningsverksamhet.

Estlandssvenskarnas nationella parti, Det Svenska Folkförbundet var representerat i Estlands parlament och tidningen Kustbon, Estlandssvenskarnas egen tidning som hade startat redan 1918, blev en förenande länk mellan svenskarna. SOV gav under dessa år stöd både för undervisning, till utbildning av estlandssvenska lärare och var en aktiv part i kontakterna och samarbetet med estniska instanser.

Molotov – Ribbentroppakten i augusti 1939 innebar en avgörande vändpunkt även för estlandssvenskarna. Många av de basområden som Sovjetunionen krävde, Rågöarna, Nargö, Odensholm, var traditionella svenskbygder. Under sommaren 1940 var estlandssvenskarna tvungna att snabbt utrymma dessa öar. Folkhögskolan i Birkas blev en truppförläggningslokal. Sommaren 1940 förbjöds Svenska Odlingens Vänner.

Krigsåren, sovjetiska och tyska maktövertaganden, militära krav och restriktioner fick många estlandssvenskar att redan under dessa år ta sig till Sverige. Från hösten 1943 organiserades sk. sjuktransporter till Sverige, under sommaren och hösten 1944 skedde de definitiva uppbrotten, med otaliga flyktbåtar lämnade estlandssvenskarna sina hembygder i riktning mot Sverige.

Sammanhållningen mellan de estlandssvenskar som kom till Sverige har funnits kvar. Kort efter kriget grundade man föreningen Estlandssvenskarnas kulturförening – Svenska Odlingens Vänner

Kvar i Estland efter 1944 fanns endast ca 1 500 estlandssvenskar. Många estlandssvenska områden blev stängda sovjetiska gränszoner, svenska skolor stängdes, kontakterna med Sverige avbröts.

En lång period av tystnad och restriktioner följde.

Först under andra delen av 1980-talet kom en vändning. Nationella anspråk – rätt till eget modersmål – förhoppningar som växte genom och i sjungande protester togs även upp av kvarvarande estlandssvenskar.

Den 2 januari 1988 fastställdes riktlinjer och stadgar för en estlandssvensk förening, Samfundet för Estlandssvensk Kultur, SESK och den 27 februari 1988 antog och godkände de ca 300 personer som samlats till detta konstituerande möte grundandet av förening. Tidningen RONOR blev föreningens språkrör.

De som blivit kvar utgjorde endast en bråkdel av den tidigare minoriteten men en mångsidig aktivitet växte fram – och bildade även ringar på vattnet, många lokala föreningar i samverkan med SESK. Vid Nuckö gymnasium började undervisning i svenska, Pasleps folkhögskola började sin verksamhet. Estlandssvenskar tog upp svenska igen.

I augusti 1991 skedde nästa viktiga milstolpe. Med Estlands självständighet förstärktes och återknöts kontakter mellan de estlandssvenskar som tagit sig till Sverige och de som blivit kvar. Tidigare ägare fick möjlighet att få tillbaka sina gårdar och mark. Resorna tillbaka mot Estlands svenskbygder ökade.
Aibolands museum, Rannarootsi Muuseum – direkt efter att SESK hade grundats började man samla estlandssvenska material till museet.

Svenska kyrkan - St. Mikaels församling blir knutpunkter för en mångsidig svensk verksamhet. Församlingen återupptog sin verksamhet år 1990.

Diskussionerna att återupprätta Svenska Odlingens Vänner / Rootsi Hariduse Selts och föra vidare den verksamhet som avbröts under kriget, år1940, förde till det konstituerade möte den 28 juli år 2004 som fastslog beslutet att återuppta verksamheten för Svenska Odlingens Vänner/ Rootsi Hariduse Selts, i Estland. Föreningen registrerades i mars 2005.

Den estlandssvenska minoriteten delades av politik och krig. Återupprättandet av det självständiga Estland har skapat nya, och gemensamma, möjligheter för estlandssvenskar på båda sidorna av Östersjön