Kyrkan

Utdrag ur boken "Ormsö kyrkokrönika 1539 - 1944"

Ormsö Kyrka

Av Jonathan Lindström

Om åldern på Ormsö kyrka och därmed församlingens lägsta möjliga ålder har det också framförts olika åsikter. Några har menat att kyrkan grundades redan år 1219 eller däromkring. Årtalet är en mycket gammal historisk konstruktion, byggd på en sägen att kyrkan grundades av danske kungen. Sägnen fördes in i ett visitationsprotokoll år 1596 av kyrkovisitatorn Dubberch vid ett besök på Ormsö och kom att broderas ut (se Dahl och Karling). Sägnen har avfärdats helt av skälet att ön har antagits vara koloniserad först i slutet av 1200-talet, men om nu kolonisationen har skett tidigare kan sägnen övervägas igen. Den troligaste tiden för ett danskt initiativ till kyrkbygget är i så fall verkligen tiden kring år 1220.

Den historiska bakgrunden är denna:

Den tyska erövringen av Estland inleddes i början av 1200-talet och Vik, Estlands västra kustland, erövrades år 1218.  Året därpå tog danskarna Nordestland. Ytterligare ett år senare gick ett svenskt korståg under ledning av svenske kungen, jarlen och en biskop till Vik. Svenskarna landsteg i Rotalia, på fastlandet bara någon mil söder om Ormsö, for runt och döpte befolkningen och byggde kyrkor. Svenska krigare stationerades vid Leal. Tyskarna lät dock meddela att de redan kristnat dessa trakter. Svenskarna sökte samarbete med danskarna och efter en svår motgång mot ester från Ösel, där jarlen, biskopen och hundratals krigare stupade var det också danskarna som med sorg samlade ihop och begravde de stupade svenskarna. Vik förblev i tyskarnas händer och på 1260 flyttades Ösel-Viks biskopssäte till Hapsal, där staden grundades årtiondet efter. I slutet av 1200-talet finns skriftliga belägg för att svenskar har varit bosatta i stiftet, okänt var, och att de hade släktingar i staden.

Även om tidpunkten för ormsökyrkans grundande fortfarande är höljd i dunkel och i praktiken kan ligga var som helst från 1100-talet till 1300-talet har vi numera grepp om en viktig ombyggnadsfas, då stenkoret byggdes. Sten Karoling daterade på sin tid Ormsö kyrkas kor till 1330–40-talet, men i samband med restaureringen av kyrkan inför invigningen 1990 genomfördes nya undersökningar. Tyvärr kom Villem Raam endast att publicera kortfattade resultat före sin bortgång. Det framgår dock att koret omdateras till sekelskiftet 1400 och att nyupptäckta takmålningar i korvalvet tillhör 1400-talets början. Sammanställs detta med Sten Karlings datering till tidigt 1400-tal av det medeltida altarskåpsfragmentet med Maria i barnsäng framstår sekelskiftet 1400 och åren därefter som en intensiv fas i kyrkans historia.

Efter 1300-talets estniska uppror, digerdöden och inbördesstrider inträdde under Ösel-Viks biskop Winrich von Kniprode vad som framstår som en stabilare uppbyggnadsfas. Han var namne och yngre släkting till ordensmästaren och innehade sitt ämbete från 1385 till 1419, den längsta ämbetsperioden i stiftets historia. Biskopsborgen byggdes ut, staden Hapsal fick en stadsmur och utvidgade och förnyade privilegier. Det är i dessa privilegier från 1391 som Ormsö (liksom Nuckö och Eyland) omnämns i skrift första gången i samband med biskopsfogdens behov av transporter till och från ön samt fiskerättigheterna kring ön. Det framstår som mycket rimligt att biskop Winrich von Kniprode också är byggherre till Ormsös stenkor och bekostare av valvmålningar och altarskåp. Han var ju både ormsöböndernas andlige ledare och landherre.

Vid utgrävningen av kyrkan framkom också rester av det långhus av trä som föregick långhuset av sten från 1632. Trälånghuset kan utifrån planritningen uppskattas ha en yta motsvarande 2/3 av stenlånghusets. Antalet gårdar var på 1630-talet drygt 120. Om vi antar att långhusytan stod i proportion till församlingens storlek motsvarar trälång-husets yta ett åttiotal gårdar. Det är naturligtvis en grov beräkning med flera förbehåll, men det är intressant att resultatet överensstämmer med antalet hakar, som i sin tur bör motsvara antalet gårdar efter en medeltida reglering av bebyggelsen. Denna reglering kan tidigast ha skett i slutet av 1200-talet när den tyska överheten fått fastare grepp över stiftets befolkning och beskattningen, men kanske det skedde så sent som under Winrich von Kniprodes tid.

I ett av ormsöprästen Mystadius avfattat brev daterat i maj 1688 sägs att Ormsö ursprungligen ska ha tillhört Nuckö socken och först på 1590-talet ha blivit en självständig församling. Denna uppgift har dykt upp även i moderna historiska beskrivningar men är av allt att döma felaktig. Präster på Ormsö omnämns redan från 1530-talet, men då dessa inte helt säkert kan sägas ha varit sockenpräster är det i stället rubriken i en gammal vackebok från mars 1565 som fäller avgörandet: “Orms: Soch(e) nn”. Det finns egentligen ingen anledning att betvivla att ön var en socken redan under medeltiden, så som ofta förutsätts.

Kyrkobyggnaden

Vid 1800-talets mitt upptecknade Russwurm följande sägen om Ormsö kyrka: “Ormsö kyrka, som greve Douglas ska ha låtit bygga vid samma tid som Reval grundades, ska först ha blivit byggd på en kulle vid Sviby som ännu heter Kerkebacka, men det man byggde om dagen störtade samman nattetid, eftersom platsen inte behagade Gud. Likadant gick det på en kulle vid Hullo och också på väderkvarnskullen på Magnushof….men när man kommit till den plats där kyrkan nu står och dåförtiden ett häststall fanns, så visade sig ett kors och då man började bygga så kom om natten så mycket till som under dagen hunnits med”.

Ett halvsekel senare nedtecknade Perklen en liknande sägen. I den versionen var det danskarna som lät bygga kyrkan och de misslyckade byggplatserna var först Svibykyrkbacken och sedan Kärrslättkyrkbacken.

Byggstenarna fördes nattetid till den plats där kyrkan står nu. Liknande sägner berättas om många kyrkor och deras innehåll är naturligtvis av litet historiskt värde. På vissa av de platser som kyrkobyggen ha gått om intet kan det tänkas ha legat kapell (se nedan). Hur som helst kom kyrkan att hamna på en noga utvald plats. Den lades på gränsen mellan öns två vackor – väster- och östervackan - så centralt som möjligt. Faktum är att den exakta medelpunkten för öns tretton ursprungliga byar bara befinner sig några hundra meter från kyrkan. Många kyrkor, exempelvis Nuckö kyrka, är betydligt mer decentralt placerade. Man valde också att lägga kyrkan på Hulloåsen som sträcker sig i nordvästlig-sydöstlig riktning över ön. Därmed kom byggnaden att ligga något högre än större delen av den omgivande terrängen. Nuförtiden ligger kyrkan närmare två kilometer från Östersjöns strand i söder, men i början av medeltiden stod vattnet omkring två meter högre. Den lilla sjön Prästviken utgjorde då innersta delen av Hulloviken. Avståndet ner till stranden var då bara bråkdelen av en kilometer. Det var alltså möjligt att sjöledes komma i närheten av kyrkan med grundgående båtar. Kyrkans läge behagade sålunda inte bara Gud utan också människorna.

Om det äldsta kyrkbygget vet vi i princip ingenting, men vid uppförandet av stenkoret kring år 1400 kan vi anta att biskopen som var byggherre överlät byggnadsarbetet åt en byggmästare som var arkitekt och arbetsledare. Han höll ordning på stenhuggare, murare och timmermän i byggnadshyttan och såg till att det dagliga arbetet sköttes efter anvisningarna. Till större kyrkor behövdes det säkerligen ritningar, men för en liten landsortskyrka som den på Ormsö räckte det förmodligen med att byggmästaren satte ut kyrkans grundplan, kanske med ett enkelt snörsystem. Timmer och sten fick sannolikt ormsöbönderna hjälpa till med att frakta till byggnadsplatsen. Karling konstaterade vid undersökningen av kyrkan att byggmästaren kunde sin sak. Det i sten uppförda korets kvadratiska rum blev omkring åtta meter brett och täcktes av ett stort svagt spetsbågigt valv, väl inslaget och med rena linjer. Tillverkningen av ställningarna till valvslagningen föll på timmermännens lott, likaså bygget av långhuset i trä. Avsikten var att så småningom ersätta det med ett långhus i sten, vilket utskjutande stödjestenar för långhusmurar på norra och södra sidan om koret avslöjar. När kyrkobyggnaden äntligen stod färdig var det biskopen i uppgift att inviga kyrka. Säkerligen samlades större delen av Ormsös befolkning för beskåda den högtidliga ceremonin. Koret försågs med tre väggnischer som förvaringsrum för nattvardskärl och andra kyrkans tillhörigheter, men det är först från medeltidens slut och tiden därefter som vi har några uppgifter om inventarier.

Kyrkan ska ha varit rik på silver och ornat. Ännu på 1600-talet omnämns en dopfunt i sten. Ett fragment till ett altarskåp tillverkat omkring 1400 har bevarats. Altarskåpet har återgivit en scen med de tre vise männen uppvaktande Jesusbarnet, hållet av Maria, fortfarande i barnsäng. Väster om långhuset fanns ett klocktorn av trä. Innan kriget drabbade Ormsö efter 1500-talets mitt fanns flera klockor i kyrkans ägo. Karling målar upp en bild från den medeltida kyrkan: “I det trånga koret, med ljuset endast sparsamt infallande genom de ursprungliga små fönstren, glimmade på altaret det målade och förgyllda altarskåpet. Fast murat och vitmenat var koret skådeplatsen för mässundret, medan menigheten knäböjde i det timrade långhuset”. Om vi lägger till de nyupptäckta takmålningarna i korvalvet blir bilden mer komplett.

Läs mera i boken "Ormsö Kyrkokrönika 1539 -1944" 

Redaktör Margareta Hammerman.

Finns till försäljning hos Margareta Hammerman eller på SOVs kansli Roslagsgatan 57 i Stockholm. Pris 160:- + porto. Boken finns också till försäljning i det Estlandssvenska kyrkomuseet i Tallinn eller på Hembygdsmuseet på Ormsö. Du kan också beställa på kontaktsidan >>

 

 

Copyright: M Hammerman